Normat sammanfattningar 1/2006

Henrik Kragh Sørensen
En udstrakt broderlig hånd: Skandinaviske matematikerkongresser indtil slutningen af 1. verdenskrig (Danish).

Moderniseringen av vetenskapen i inledningen av nittonhundratalet betydde ökad specialisering inom matematiken och att internationella kontakter blev allt viktigare. I Skandinavien, där matematiker sedan länge orienteras sig mot de stora matematikcentrumen i Tyskland och Frankrike, formades en idé om oberoende, ökat lokalt samarbete. Detta var speciellt en vision hos den energiske svenska matematiken Gösta Mittag Leffler.

De skandinaviska länderna delade en lingvistisk och kulturell bakgrund vilket underlättade akademisks samarbete. De hade också liknande roller som små nationer i en allt mer imperialistisk världsordning. Dessa roller, som små och ofta neutrala nationer gav Skandinaverna möjligheten att medla i regionala och globala konflikter. Efter unionsupplösningen mellan Norge och Sverige 1905 var den första Skandinaviska (senare byttes namnet till ”Nordiska”) matematikkongressen en utsträckt hand menad att hela såren och fördjupa det professionella samarbetet mellan länderna.

Fastän ingen betvivlade matematikens universella natur blev de Skandinaviska mötena en möjlighet till professionellt regionalt utbyte. Fyra möten hölls föra första världskrigets slut och dessa möten analyseras och diskuteras i den föreliggande artikeln. Artikelns första den behandlar mötena 1909 och 1911 och de kommande två mötena behandlas i en andra del. På många sätt när historien sitt slut när vi når 1916. Då hade de skandinaviska matematiknerna bevisat sig inför världen och de små nationernas roll i världspolitiken efter kriget hade annu inte definierats.

De skandinaviska matematikkongresserna bildar en integrerad del av den komplexa process där matematiken professionaliserades och identiteten som ”en matematiker” mejslades fram. Många av de diskussioner som fördes i skandinaviska dagstidningar – politiska eller identitetsformande – refereras i artikeln. Dessa står också för ett intressant perspektiv på hur matematik rapporterades i media.

Ülo Lumiste, Helmut Piirimäe
Sven Dimberg – En befrämjare av Newtons lära vid Tartu univeristet på 1690-talet. Översättning av J. Peetre and S. Rodhe (Swedish.)

Detta är andra delen av tre som behandlar Sven Dimberg, en svensk professor i matematik vid Tartu universitet, Estland, under 1690-talet. Han sägs ha introducerat Newtons läror i universitetets läroplaner.

Dimbergs aktiviteter vid Tartu universitet betraktas, inklusive hans undervisning som huvudsakligen handlade om Newtons principia. Det finns också en diskussion runt de avhandlingar som han handledde. På egen bekostnad köpte han in ”matematiska instrument” till universitetet eftersom den girige kung Karl XI inte biföll några medel för sådant. Dimberg tog 1697 tjänstledigt och for till Stockholm, tydligen för att söka flera olika professurer vid Uppsala universitet. Tjänstledigheten förlängdes ett flertal gånger och Dimberg återvände aldrig till Tartu. År 1699 när universitetet flyttades till hamnen i Pärnu fick Dimberg uppgiften att designa ett observatorium på taket av en nyuppförd byggnad. Året efter bröt det förödande stora nordiska kriget ut och stora delar av befolkningen i provinsen Livonio (nuvarande Lettland och Estland) utplånades. Kung Karl XII tröttnade slutligen på att förlänga tjänstledigheterna och 1701 avskedades Dimberg tillsammans med några andra professorer. Detta var slutet på Dimberg akademiska karriär. Han sökte även 1703 en tjänst i Uppsala, men utan framgång. Dimberg jobbade resten av sitt liv som jurist i Riga (1706-1709), senare i Finland och slutligen i Sverige. 1719 upphöjdes Dimberg till adel och tog namnet Dimborg. Han dog 1731.

Audun Holme
Noen glimt fra matematikkens historie: Kontroversen mellom Newton og Leibniz, og litt til. (Norwegian).

Författaren ger en översiktig beskrivning av Newtons barndom och utbildning, hans inledande karriär och utnämningen till ”Lucasian chair” vid Cambridge, där han efterträdda Barrows. Wallis, vars arbete inspirerade Newton, deltog i en bitter debatt med den framsående filosifen Hobbes, ytligt sett om geometri, men egentligen antagligen om fritaänkande ateism kontra from kristen tro.

Den stora och tragiska kontroversen fanns dock mellan Newton och Leibniz. Newton var övertygad att Leibniz hade plagierat hans fantastiska arbete, vilken står för grunderna i våg nutida matematiska analys. Men ingen vetenskapsman jobbar helt i vacuum och de ideer som arbetena bygger på låg att säga i tiden. Författaren ger en snabb översikt över Netwons och Leibniz respektive angreppssätt.

Newtons teori var svår att överblicka medan Leibniz hade en mer suggestiv notation som gjorde det hela mer lättillgängligt. Svårigheterna gjorde Newtons teorier kritiserade och Hooke var inge någon vän av Newton. Halley, stödde däremot Newtons arbete på sätt som var helt avgörande.

På kontinenten sållade sig matematikerna till Lebniz och var snabba att utveckla teorierna och notationen med honom. Speciellt var matematikfamljien Bernoulli viktiga. Johann Bernoulli ställde det berömda problemet med brakystokronkurvan i sin tidskrift Acta Eruditorum. Problemet skickades till Newton som nu var föreståndare för ”The Royal Mint”. En del säger att detta gjordes för att förnedra honom, men Newton löste omedelbart problemet.

Författaren avslutar med en kort beskrivning av Niels Henrik Abels arbete, som ung pojke, med ett mycket mer generellt problem som förutspådde den moderna teorin för integralekvationer.